Välkommen till min nya blogg!
Hej!
Får se hur detta kommer att bli. Vem kommer att läsa vad jag har att skriva. Detta blir intressant! En ny resa i livet att skriva ner tankar online:-)
En sammanfattning av mitt liv och vad jag kommer att skriva om:
Jag är en helt vanlig tjej på 35 år som varit med den hårda vägen i livet, Inte så att jag har varit dödssjuk eller att någon av mina närmast anhöriga varit dödssjuk. Jag tror att det är olika för varje person vad som är jobbigt i livet bereoende på vad man har varit med om.
När jag var liten hade jag en dröm om att bo på en bondgård med en massa djur och en familj som var mig kär. Så blev inte mitt liv och det är väl en sorg i sig men jag fick göra annat i stället och lära mig andra saker.
När jag gick skola var jag inte den populära utan snarare den "udda". Jag försökte nog med alla medel att få vara med och vara "normal". Varför jag egentligen hamnade utanför det vet jag inte...kanske kompisar, föräldrar jag vet inte. Jag tror att mitt, om jag kallar det utanförskap gjorde att jag drog mig mer och mer till djur. Hade jag chansen gick jag till människor som hade hund. Hundar äskar dig som du är. Jag behövde aldrig göra mig till på något sätt för att det skulle vilja vara med mig. Jag kunde sitta timtal med en hund bredvid mig. Jag önskade hela tiden att jag skulle få en egen hund, jag läste och läste och kom fram till att det var en bedlingtonterrier jag ville ha.
Jag fick ingen egen hund som jag ville, men en dag berättade pappa att vi skulle få en 4:årig Labradorhanne om vi ville. Jag blev så klart överlycklig! Vi hämtade hunden och han låg alltid i min säng till dess jag somnat. Han fick mycket av min tid och min kärlek. Jag var vid denna tid tonåring och min tid gick till hunden och stadens lokala fritidslokal för ungdommar.
Ungefär i denna tid började jag formulera mitt liv hur det skulle se ut och vad jag skulle göra. Man, utbildning att jobba med barn, två barn, hus och hund. Ja, då var det klart.....bara att börja leta efter mitt liv.....
En fråga som snurrar i mitt huvud är varför har jag alltid sjort det andra velat att jag ska göra...varför kan jag inte bestämma själv vad jag vill???!!!
Man, katt, hund (som inte blev som jag ville utan som jag trodde skulle bli bra för den jag levde med), utbildade mig till fritidspedagog, två barn för det var ju det jag bestämt, jobbig graviditeter med bla ett epilepsianfall som jag fortfarande inte vet varför jag fick, kanske att min kropp sa ifrån, första barnet hade kolik och sprang från 9 mån ålder=blev inte heller som i min fantasi.
Mitt största misslyckande var nog när den yngsta var 2 år och jag valde att skilja mig från den man jag skulle leva mitt liv med. Han, enligt mig brydde sig aldrig om mig och barnen. Jag skule klara allt själv (enligt mig själv) mannen jag levt med visste knappt om att den äldsta skrikigt så mycket som han gjorde. Jag vet inte i dag varför jag är så "kan själv"...kanske har med uppfostran att göra....hoppas att hitta svaret någon gång.....
Jag träffade ganska snabbt en ny kärlek i mitt liv. Levde med honom i tron om att detta var mitt liv... det jag inte visste då var att han hade ett ex som var arg på honom. Allt detta slutade i katastrof med kontrollerande, svartsjuka, och till sist alkohol. Jag stod helt plötsligt i en återvändsgränd och det kändes som att jag inte tog mig någonstans. Den man jag älskade drack alkohol och jag hade ett jobb som tog mer än normalt, ta hand om barnen....ja allt blev kaos. Jag flyttade efter 3 år med denna man i all hast till mina föräldrar och bodde där tre månader till jag hittat ett eget ställe att bo på.
Efter att jobbet blivit mycket lugnare, jag köpt en hund som jag vill ha och som bara är min, det är lugnt hemma blev jag så trött så trött...... sitter nu här och har tänkt skriva ner det jag tänker på och det i min förhoppning att jag ska må bättre och få ett liv som jag trivs med och som JAG vill leva.
Jag har alltid tänkt positivt och kommer nog alltid att göra!
Visst önskar jag vissa dagar att jag skulle få Cancer eller annan dödlig sjukdom för att slippa. Vilken tur att jag har min hund!
*Lyckostjärna*
Får se hur detta kommer att bli. Vem kommer att läsa vad jag har att skriva. Detta blir intressant! En ny resa i livet att skriva ner tankar online:-)
En sammanfattning av mitt liv och vad jag kommer att skriva om:
Jag är en helt vanlig tjej på 35 år som varit med den hårda vägen i livet, Inte så att jag har varit dödssjuk eller att någon av mina närmast anhöriga varit dödssjuk. Jag tror att det är olika för varje person vad som är jobbigt i livet bereoende på vad man har varit med om.
När jag var liten hade jag en dröm om att bo på en bondgård med en massa djur och en familj som var mig kär. Så blev inte mitt liv och det är väl en sorg i sig men jag fick göra annat i stället och lära mig andra saker.
När jag gick skola var jag inte den populära utan snarare den "udda". Jag försökte nog med alla medel att få vara med och vara "normal". Varför jag egentligen hamnade utanför det vet jag inte...kanske kompisar, föräldrar jag vet inte. Jag tror att mitt, om jag kallar det utanförskap gjorde att jag drog mig mer och mer till djur. Hade jag chansen gick jag till människor som hade hund. Hundar äskar dig som du är. Jag behövde aldrig göra mig till på något sätt för att det skulle vilja vara med mig. Jag kunde sitta timtal med en hund bredvid mig. Jag önskade hela tiden att jag skulle få en egen hund, jag läste och läste och kom fram till att det var en bedlingtonterrier jag ville ha.
Jag fick ingen egen hund som jag ville, men en dag berättade pappa att vi skulle få en 4:årig Labradorhanne om vi ville. Jag blev så klart överlycklig! Vi hämtade hunden och han låg alltid i min säng till dess jag somnat. Han fick mycket av min tid och min kärlek. Jag var vid denna tid tonåring och min tid gick till hunden och stadens lokala fritidslokal för ungdommar.
Ungefär i denna tid började jag formulera mitt liv hur det skulle se ut och vad jag skulle göra. Man, utbildning att jobba med barn, två barn, hus och hund. Ja, då var det klart.....bara att börja leta efter mitt liv.....
En fråga som snurrar i mitt huvud är varför har jag alltid sjort det andra velat att jag ska göra...varför kan jag inte bestämma själv vad jag vill???!!!
Man, katt, hund (som inte blev som jag ville utan som jag trodde skulle bli bra för den jag levde med), utbildade mig till fritidspedagog, två barn för det var ju det jag bestämt, jobbig graviditeter med bla ett epilepsianfall som jag fortfarande inte vet varför jag fick, kanske att min kropp sa ifrån, första barnet hade kolik och sprang från 9 mån ålder=blev inte heller som i min fantasi.
Mitt största misslyckande var nog när den yngsta var 2 år och jag valde att skilja mig från den man jag skulle leva mitt liv med. Han, enligt mig brydde sig aldrig om mig och barnen. Jag skule klara allt själv (enligt mig själv) mannen jag levt med visste knappt om att den äldsta skrikigt så mycket som han gjorde. Jag vet inte i dag varför jag är så "kan själv"...kanske har med uppfostran att göra....hoppas att hitta svaret någon gång.....
Jag träffade ganska snabbt en ny kärlek i mitt liv. Levde med honom i tron om att detta var mitt liv... det jag inte visste då var att han hade ett ex som var arg på honom. Allt detta slutade i katastrof med kontrollerande, svartsjuka, och till sist alkohol. Jag stod helt plötsligt i en återvändsgränd och det kändes som att jag inte tog mig någonstans. Den man jag älskade drack alkohol och jag hade ett jobb som tog mer än normalt, ta hand om barnen....ja allt blev kaos. Jag flyttade efter 3 år med denna man i all hast till mina föräldrar och bodde där tre månader till jag hittat ett eget ställe att bo på.
Efter att jobbet blivit mycket lugnare, jag köpt en hund som jag vill ha och som bara är min, det är lugnt hemma blev jag så trött så trött...... sitter nu här och har tänkt skriva ner det jag tänker på och det i min förhoppning att jag ska må bättre och få ett liv som jag trivs med och som JAG vill leva.
Jag har alltid tänkt positivt och kommer nog alltid att göra!
Visst önskar jag vissa dagar att jag skulle få Cancer eller annan dödlig sjukdom för att slippa. Vilken tur att jag har min hund!
*Lyckostjärna*
Kommentarer
Trackback
